Engelska vs Svenska

När jag skriver så känns det ibland svårt att formulera vissa tankegångar på svenska. Kanske ett resultat av att all utbildning efter gymnasiet i princip har varit på eller till största delen på engelska.

Känner någon igen det här? Det fanns en utredning för ett par år sedan som talade om att svenska språket började att föra så kallade domänförluster framförallt till engelskan.

När jag läste programmet för medvetandstudier för ett antal år sedan talade vi en hel del (företrädesvis på engelska) om identitet, medvetande och språk. När jag själv sitter och upplever brister i min förmåga att uttrycka vissa saker på svenska som kommer mycket lätt på engelska så undrar jag om det kan vara så att jag som individ råkar ut för någon form av förlust på samma vis.

Jag tycker inte att det är ett problem att inte kunna uttrycka mig med ett språk i situationer där jag umgås med människor som jag vet inte har problem med att man uttrycker sig på flera olika språk samtidigt, men det känns som en brist och ett handikapp i vissa situationer och sällskap, som exempelvis när man skall förklara något för en låntagare på biblioteket eller för en kollega.

Kan det kanske i förlängningen också skada mig, exempelvis om jag framstår som en skenande polyglott på en anställningsintervju?

Eller så oroar jag mig bara i onödan, dramatiserar något som de flesta med mina erfarenheter och läsvanor känner?

Tillägg: Nej, denna posts funderingar har inget med nationaldagen att göra.

Nej, den är inte ett vurmande för den germanska språkstammens förträfflighet.